I morse vid frukostbordet när vi var lite stressade för att grabben skulle till fritids och maken till jobb, säger grabben så här: 

• Ibland när jag är ute och leker tänker jag på min XXXX (lands) mamma och varför hon lämnade mig.

Vi svalde och försökte koppla bort stressen, det gällde att vara här och nu. Jag hoppas vi kunde svara på ett bra sätt. Att det är ok att tänka på henne, att det är ok att komma o prata med oss om henne och vad vi vet angående hans adoption. Det är svårt.

Det är svårt att svara, att hitta de rätta orden som inte sårar. För honom har vi ju väldigt länge varit de ända föräldrarna som han känt till och nu har han kommit i en ålder då han börjar bli väldigt medveten Det är klart att hans historia sårar, han är inte som alla kompisarna, de har inte två mammor och två pappor och inte heller har de blivet bortvalda och så hett efterlängtade. Jag visste inte att det skulle vara så svårt eller att jag skulle ha så stor rädsla för att såra honom som jag faktiskt har. Ibland är det för jobbigt och det är detta som är den stora skillnaden numera mellan oss som har adopterat och de vanliga biologiska familjerna, de har inte dessa tunga frågor att hantera.

Att se min älskade ledsen i denna fråga är så jobbigt, han borde inte behöva fundera på sådana frågor, inga barn skulle behöva det. Det blev en känslosam morgon.

Tiden är bokad. Byggnaden är bokad med sina tillbehör och andra viktiga val kommer något längre fram i kalendern. Samlingsplatsen efteråt är också bokad. En del finns nerskrivet för att kommas ihåg och annat finns ännu i minnet och tanken. Korten är skrivna, imorgon skall de postas.

Nu måste vi sätta oss ner med en positiv och negativ lista för att välja de viktiga personerna.

Jag hade velat få allt 100 % rätt men kan man det? Att ingenting blir fel eller kunde ha blivit bättre?

I går var det Alla hjärtans dag och det må vara köpmännens stora extra inkomst på bekostnad utav oss lättlurade. Själv kände jag att det var dags att visa lite kärlek till, vardagen har liksom tagit över på något sätt, det har varit så mycket här de senaste månaderna så att alla små tecken på kärlek faktiskt kan komma till nytta. Dessutom var det lördag.

Jag köpte till de två stora vars en rulle Marabou mjölkchoklad och virade in dessa i hemma gjort presentpapper. Jag hittade inget rött men dock ett naturfärgat papper som jag dekorerade med små röda hjärta med hjälp utav en röd (naturligt vis) tuschpenna, några kärleksförklaringar fick också plats. Vars ett rött hjärtformat Alla hjärtans dag kort, det också egenhändigt, med guld text på fick de av mig. 

Att sen grabben också fick en åklapp (istället för pulka) har den givna förklaringen att hans stora pulka med ratt och broms inte får lov att tagas med till skolan och då är han utan. En åklapp är dessutom lätt att bära och när jag var i affären och provianterade lite hittade jag denna åklapp för en ”selma”.

Grabben hade helt klart för sig vad det var för en dag och han sken upp som solen själv när det fanns ett mindre paket åt honom. Saligheten visste inga gränser när pappa frågade om jag själv hade ritat, - Va! har du ritat alla hjärtan, mamma?

Pappa var inte sämre som gav sin fru en kartong med Marabous hjärtchoklad – han föll dock för handlarnas frestelse, men goda var de.

Det står som sagt en hyrbil på vår upp fart. Den är liten, väääääldigt liten. I dag skulle vi köra till ett köpcentrum. Att man sitter med knäna uppe vid hakan är ingen överdrift och inte heller att man skaver hål på kläderna vid vars en arm om man sitter två i framsätena. Vår lilla sulkyvagn till Liten fick trixas och fixas in i bagageutrymmet för att följa med. Väl framme vid centret var det ju super lätt att parkera, det kändes lite dumt att använda sig utav familjeplatserna när bilen inte ens upptog en halv vanlig parkeringsficka. Vi shoppade lite förnödenheter, tvättlappar, baby pulka, baby cykelhjälm och så då 4 st semlor. Eftersom jag och Liten tog sulkyn och apostlahästarna över till Jysk så fans det plats till det inköpta i bilen. Med en köksklocka, silikon grytlappar och ett kitt med material för studsbollsgjutning steg vi ut från Jysk bort till bilen. Här utspelar sig några minuters förtvivlan. En familj som nästan inte får med sig det lilla de har inhandlat. Klockan är inpackad i en kartong ca 50*50*5 cm och den får jag ha i famnen där framme, någonstans mellan knäna och hakan. Pulkan och en papperspåse med det inhandlade får precis plats där bak i bagageluckan och vagnen måste stickas in mellan barnen där bak och fram mellan oss i framsätet. Maken kunde inte sitta rakt utan fick luta sig snett mot dörren eftersom hjulen från sulkyn kröp upp i armhålan på honom.

Vi, jag och maken skrattade så tårarna sprutade åt vårt scenarium med den lilla bilen och insåg att bekvämlighet kräver plats även vid bilåkning.

I dag har jag gjort färdigt grabbens alfabets memory.

29 Stora bokstäver och 29 små bokstäver med alla olika färger för att inte färgen skall hjälpa till att hitta rätt. Få se om han får lite bättre kläm på det här med bokstäver. Många i klassen kan både skriva och läsa och han vill också kunna det NU men det tar ju ett tag innan man har knäckt koden.

Det blir nog spela dag i dag. I alla fall dagtid för på kvällen skall vi på ”ungdomskalas”, tänk att kompisarnas barn är upp mot 17 år gamla och vårt yngsta är inte ens ett år.

Jag har ärligt aldrig förstått det där med att inte kunna hålla sig för skratt när man precis har Ajajat sit barn.  Men jag tror jag måste ändra mig, även jag har börjat dra i smilgroparna när Liten börjar filma. Vet inte om det är medvetet men många gånger ser det ut som att Liten faktiskt testar mig och det med ett stort leende på läpparna och ögonen fulla med bus.  

Nja kanske inte riktigt men den skall till Plåtis, maken och grabben är på väg dit, de kommer att få en låne bil med sig hem. 

Någon har kört på vår bil där bak, dragkroksskyddet är borta, en bula i bakluckan, lacken har spruckit och luckan är skev. Det syns knappt. Vi har ingen aning om när det har hänt. Eller jo maken var iväg och flyttade på husvagnen av en speciell anledning och efter det har han irrat omkring här hemma och undrat var han gjort av skyddet till där dragkroken skall sitta fast i bilen. Han kunde inte hitta det någonstans, inte i bilen, inte här hemma och inte där husvagnen är. Innan vi skulle resa tvättade han vår bil, den såg för j-v-l-g ut och där under alla smuts såg han denna bula i bakluckan, den kom liksom fram när smutsen försvann. Sim salla bim.

En ny bil har ju en sådan trevlig vagnskadegaranti som tydligen säljaren ”bjuder” på, man behöver inte själv teckna en sådan och gör man det ändå så har man ingen nytta utav den mer än att man inte har lagt pengarna på annat trams, det är nybilsgarantin som gäller. Att vi måste betala självrisk vid smitning viste vi, men att det skall behöva kosta 7500 svenska kronor viste vi inte.

Nu får vi se vilka alternativ vi kommer att få för att få bilen hel och fin igen och om hela kalaset kommer upp i självrisken eller inte.

Skulle precis sätta mig här vid datorn och skriva lite, nu efter att jag varit duktig och dammsugit och tvätta golven i hela huset, vad får jag då höra från vagnen där ute – jo Liten som inte vill sova mera. Det är bara att ta upp Liten och mysa en stund.