I går beställde jag en ny stekgryta. Jag fick tyvärr köpa ett nytt lock också till grytan, mitt lock till den gamla grytan är för stort. Det blir dyrt. 

Jag har inte bestämt mig för om jag skall behålla grytorna från Ikea eller om jag skall ta Jamie Oliver grytorna i stället. Behöver några dagar till på mig att fundera. Nja just nu har jag inte funderat så mycket, då jag helt enkelt inte orkat så mycket mera än det som var nödvändigt.

Svägerskan fyller jämt och vi är bjudna. Har till henne beställt ett stekjärn från Gastrulux. Gubben tyckte att vi kunde välja ett annat järn men jag har svårt att släppa något jag vet fungerar super bra, för något jag inte vet något om.

Leveransen ska komma i veckan och jag är lite sugen på att se min nya gryta. Hoppas de bara klarar transporten. Inget kras eller så, liksom.

Jag låter som världen köksa, men egentligen är jag inte så förtjust i matlagning.

…är något bättre i dag mot i går. Jag har lite mera ork i kroppen och huvudet har slutat att värka. 

Jag har röjt undan i vardagsrummet, i morgon kommer Ikea köket. Platta paket, ni vet. Tar stor plats så det behövde röjas ordentligt. Den tvättade tvätten är hopvikt och undan plockad.

Barnen har fått vars sin uppmärksamhet från mig. Liten somnade i min famn med flaskan i munnen. Härligt kvällsgöromål, jag njuter. Grabben fick en mysig kvällsstund framför TV:n med mig och mycket mys vid omklädning till pyjamas. Både han och jag njöt av vår samvaro tillsamman i kväll. Mycket skratt. Mycket kramar. Mycket – jag älskar dig.

För att allt detta skulle fungera så bra i kväll när maken jobbar har jag återigen haft min mor här till hjälp. Det är skönt att kunna koncentrera sig på ett barn i taget och ge full uppmärksamhet. De är värda det, mina guldklimpar. Själv är jag också värd det, att kunna njuta utav mina båda barn och vara i nuet när jag umgås med dem.

Japp så ser det ut utanför våra fönster. Det bjuder inte till något roligt. Jag mår fortfarande inte mycket bättre. Kraxig röst, rivjärn i halsen och ett huvud som värker. Har precis myst med Liten en timme i stora sängen.

Får se om jag hinner med lite dator arbete innan Liten och maken vaknar.

Orkade inte titta på någon film som krävde koncentration, jag tittade på kanal 4 om dockor.

Det handlade om de naturtrogna dockorna av helt nyfödda barn. I verklig storlek och vikt. Att människor utav olika anledningar väljer att köpa och leva med dessa dockor som om de vore deras riktiga bebis.

Dessa dockor har jag själv varit sugen på att köpa och ha här hemma. Men men jag har inte vågat. Jag har inte vågat ta en sådan docka över tröskeln i rädsla för att börja älska det så innerligt att jag inte skulle stå ut med att det bara var en docka.

I dag när jag såg på programmet och fick se dessa dockor igen, så ser jag ju att de ändå inte är naturtrogna. Jag menar, de är jätte finna och är ju klart mer naturtrogna än vanliga dockor vi köper till våra barn i leksakaffären, men det saknas något i dem.

Livet, det är livet som saknas.

…bottnar i sjukdom. Jo så är det nog.  

Först fick jag min mens med djuriska smärtor. Det är längesedan jag mått så här dåligt. Jag märker att det blir höst, mörkt, kallt, inget som lockar mig ut och min höst depression är på gång.

I fredagskväll när maken och jag satt i soffan och hade fredags mys så märkte jag att min röst började anta Bonnie Tylers kraxiga röst. Dessvärre hade jag problem med att hålla munnen stängd och ljudlös, så snart var det helt omöjligt för maken att förstå mig. Fortfarande sitter jag med min kraxiga röst, halsen känns som om jag svalt ett rivjärn, hostan gör mig tokig, huvudet spränger och orken finns inte i närheten av mig. När maken i dag (sista veckans natt jobb) körde till jobb kom mormor för avlastning tills barnen somnat i sina sängar.

Hoppas jag går mot bättre mående…

Jag vet inte om jag bör eller ens får klaga. Jag menar, jag har ju det som så många (troligen) av mina läsare längtar efter. Och jag har det i dubbelt. Jag borde vara dubbelt lycklig. 

Den senaste veckan har mannen jobbat natt och det har ruckat på precis allt, alla våra rutiner som vi jobbat in, Liten och jag. Ingenting fungerar. Jag börjar dessutom bli väldigt irriterad på mig själv eftersom jag både börjar låta och känna så som många har låtit inför mig, då när vi väntade på våran chans att bli föräldrar. 

De sa alltid att vi inte visste hur det var att leva med barn 24 timmar om dygnet, 7 dygn i veckan och 52 veckor på ett år osv. Hur svårt kunde det egentligen vara? Det var min högsta dröm, önskan och dom hade mage att klaga inför mig? Inför mig? Det är väl därför som det gör extra ont att inse att jag faktiskt inte visste ett dug om hur det är att leva konstant med barn.

Det är inte så att det nyligen, nu i veckan gått upp för mig men när allt sätts på prov blir det liksom mera påtagligt att jag är besviken på mina egna känslor. Att jag känner precis så som de alla sa, så som jag alltid sa att jag inte kommer att känna. Det är frustrerande.

Sen försvåras det ju eftersom man inte har någon att våga öppna sig inför och kunna prata om svårigheterna. Kritisk är jag också. Jag hör alla olyckskorparna kraxa – ja vad var det vi sa, vad var det vi sa.

Ja dom har nog inte bråttom. Vi har inget hört. Ingenting har vi hört. Vare sig positivt som negativt.  

Det i sig är ju väldigt positivt :-)