Ännu sitter jag här i min ovisshet, min kvinnlighet har ännu inte visat sig och tankarna har börjat driva åt okontrollerat håll.

Det som är bra så här långt är att jag kommer att få fira en Jul i lugn och harmoni utan migrän och magsmärtor OCH det är positivt. Nu är ju då stora frågan hur det blir till Nyår, blir den också utan krämpor. Får kanske hoppas att min cykel spelar mig ett spratt nästa månad också så jag kan fira in det nya året med skumpa och dans. Värre blir det kanske till festen vi skall på där i början av januari.

Men som sagt tankarna far i väg, tänk om….. fast hur många gånger har jag inte tänkt så. Skillnaden är stor för nu vill jag ärligt inte att det skall gå vägen. Jag tycker nog det räcker. Jag vet inte ens om jag vågar.

Jag har blivet plågsam medveten om att det troligen skulle vara svårt för oss att adoptera ett tredje barn om vi så skulle vilja, då vår ålder med all sannolikhet skulle stoppa oss. Det som skulle tala för att vi ändå skulle kunna hinna är att vi via den ena organisationen har en oerhörd bra köplats. Troligen skulle vi kunna sända direkt efter ett nytt medgivande och det förkortar ju vår väntan med upp till två år med tanke på det landet (storebrors) vi då skulle välja. Fast nästa problem som skulle uppstå är att barnet vi hämtar hem kommer att vara i Litens ålder och DET är ingen hitt.

Nu skall jag tränga undan alla dessa konstiga tanka som spelar mig ett spratt emellanåt och koncentrera mig på två andra saker förutom Liten och det är månadens ekonomi och Adventspynt.

Jag är så super irriterad så jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Undrans om det är mig det är fel på eller vad det är. Att alltig skall vara så svårt att få tag på. Först var det Julstjärnorna med belysning, sen var det Julgardinerna och nu är det blomsterkrukorna jag vill ha. Antingen finns dom i rosa eller glas liknade historia, jätte stora eller jätte små. Inga vanliga röda som jag kan tänka mig i lagom storlek till köksfönstret.

Var med mormor på Ikea, lämnade tillbaka en del saker och köpte en del nytt.

Jag lämnade tillbaka några lådavdelare som var tänkta till köket, några kryddfack som inte blev bra, en matta som blev för stor och en konsol som inte behövdes.

Så köpte jag då saker i massor. En röd diskborste med sugpropp (det är ju Jul), en termos till litens vällingvatten, ytterligare en filt som skall ligga i min mys fåtölj, Julgardiner (japp ni läser rätt), 10 st röda värmeljuskoppar, tre prydnadskuddar, en låda med olika fack till pennor och annat tjafs i min skrivbordslåda och röda servetter. Säkert har jag glömt något.

Jag bjöd mormor på lunch och mormor bjöd mig på kaffe och ……nix jag avstod. Redan vid kön för lunchen lockade en chokladbulle på mig och sen vid cafeterian fanns nya chokladbullar som lockade så enormt, att jag för en stund övervägde om jag skulle ta en, men jag stod emot  - visst var jag duktig.

När vi sist var på Ikea hade inte Julen riktigt kommit i gång och det fanns inga Jul gardiner, eller några som jag tyckte om. Gardinerna jag fick från Jotex var inte heller någon höjdare, så när jag i dag hittade gardiner som jag tyckte om var det inte så svårt att bestämma sig för att köpa dem och sända de andra tillbaka. Jobbig – USH ja men nödvändigt.

I morgon skall vi till en modell större blomsterbutik för att inhandla Julstjärnor och krukor hoppas jag.

för inkommande men inte utgående samtal. Så har det varit hela helgen. Vi har fel anmält och blivet ombedda att ta bort vår utrustning, telefonerna, då det kan vara dem det är fel på. Vi har gjort det och se, det är inte dem det är fel på. Fortfarande kan ingen ringa oss. Helgen har alltså varit lugn. Våra vänner bemödar sig inte att ringa på mobilen då makens mobil alltid är avstängd på icke arbetstid och min mobil känner de inte till.

I dag kom en reparatör. Det skulle i och för sig komma en men han skulle klara sig där ute i skåpet. Vilket skåpet nu är. Tur att jag var hemma. Jag var lite osäker på om jag skulle släppa in honom eller inte, med tanke på vad som hänt i omgivningen de senaste dagarna. I alla fall så vill jag har telefon och då var jag ju tvungen att släppa in honom. Jag glömmer alltid det där med att kräva legitimation. Två sekunder senare har han kollat av vår inkommande kontakt och där fanns inte felet.

Nu får Telia komma och gräva i gatan. När det blir vet jag inte, det kunde han inte upplysa mig om. Undrans när telefonen kommer att börja väsnas igen? Kanske skall vi ringa Telia om kompensation. Men för vadå? Vi har ju kunnat ringa ut. OCH vi har ju haft det lugnt och skönt.

Inte konstigt att man brukar säga Jag har blivet träffad utav Amors pil, kärlekens pil.

Jag är så förälskad, så himla stormande förälskad och när jag tittar på Liten gör det så ont. Hade jag kunnat hade jag nog krupit under Litens skinn eller ännu hellre låtit Liten krypa in under mitt skinn, så jag alltid har Liten med mig.

Store bror är stor och där vågar jag släppa på gränser. I morse vid frukostbordet pratade vi om att eventuellt låta honom gå själv till skolan när han börjar ettan, grabben kan inte vänta till dess och undrade liksom hur lång tid det var kvar. Själv tycker jag att det är ok att släppa honom dessa 100 m utan någon som helst bilväg att korsa, bara rakt ut på cykelstigen, 50 m rakt fram och sen svänga av till skolans område. Lätt, inget svårt alls. Pappa däremot visste inte riktigt hur han skulle ställa sig till det och ställde frågan, hur vet man att han kommit fram. Själv tycker jag inte det är så konstigt,  man hittar på något knep för att stilla sin oro.

Det jag tycker är konstigt är att jag har så mycket lättare att släppa storebror än vad jag har med Liten. Det är svårt när någon är här och vill ta i Liten, mysa med Liten. Då känner jag en sådan klump i magen, precis som om de skulle ta Liten ifrån mig. Jag går sönder, jag vill vara med Liten.

Kanske är det inte så komplicerat trotts allt. Liten är liten och storebror är stor och måste få mera rörelsefrihet, möjlighet till frigöring. Men borde inte själva frigöringen vara det som oroar, speciellt en adoptiv mamma?. Nu blev det lite komplicerat trotts allt.

Under många år, en si så där 100, har det inte fungerat. Ingenting har stämt, allt har varit så jobbigt, deprimerande, svår hanterligt och kaotiskt. Den har inte kommit som den skulle. Min cykel har aldrig stämt. Jag har aldrig vetat när den skulle komma och inga tester fanns det att tillgå. Jag har fått höra att man har fört statistik på mina cykler och jag har fått veta att jag verkligen inte kunde var i slutfasen av en när jag ringde med djuriska smärtor i magen. Det är inte så häftigt att ligga dubbelvikt på golvet med smärtor i mitt regionen och få veta att man skall palla sig till jobb eftersom de ansåg att man fejkade.

Efter diverse undersökningar var det faktiskt ganska gööööt att trycka upp en läkarbok under huvudet på ”statistikerna” och begära att de skulle läsa om sjukdomen och dess nycker, de nycker de menade på att jag fejkade. Så mycket lidande under alla dessa år. Från dem blev det lite lugnare härefter.

När grabben gjorde sin entré i vår familj blev dessa smärtor betydligt lindrigare. Psyket kan ju spela en ett spratt. Har livet allmänt varit bra har jag varit fri från de värsta magplågorna och migrän attackerna men så fort jag mått lite sämre har dessa två spelat mig ett spratt som jag inte riktigt orkar med.

När sen Liten gjorde sin entré i vår familj hände något ännu märkligare med mig och mina plågoandar. Samma dag som Liten föddes fick jag min mens och den har sedan dess varit återkommande varje födslo- datum i var månad, likt en klocka, Liten är en månad äldre och jag har fått min mens. Enkelt och lätt. På morgonen har jag ”preparerat” mig för att inte hamna i obehag och under dagens gång har jag fått kvittot på att jag är kvinna. Men inte denna månad. Vart tar den vägen? Jag börjar bli lite smått stressad.

Vill jag ha fler…..

De senaste sex dagarna har jag haft flera besökare än vanligt här på min blogg. Undrans vem de är. Det har varit runt 45 besökare dagligen, mot tidigare 35 besökare.

Efter godnattsagan jag läste åt grabben i går, somnade jag i hans säng, sov så gott 45 minuter. Då var jag sååååååååå sugen på något sött. Förtvivlat letade jag igenom hela köket på jakt efter något som skulle stilla mitt begär. Jag hittade kiwi och clementiner. Fast det var ju inte sött, så när dessa var uppätna och jag skulle hälla upp en kopp kaffe blev det en ny runda i köket efter något annat. Dessvärre hittade jag inget. Maken som sett mitt letande intog ett fånigt flin, började smussla bland sina arbetskläder i hallen och vipps hade han det jag sökt efter men inte visste fanns. 200 gr Marabou mjölkchoklad. Mmmmm mmmmm mmmm.

-         Hälften är MITT, sa mannen, jag har nämligen inte så bra ögonmått, svårt att se vart hälften är.

Fem minuter senare var mina 100 gr slut. Mitt socker sug var stillat. Jag var nöjd. Visst om maken hade bjudit mig på sina 100 gr hade jag naturligtviss klämt dem också. Fast suget jag hade tidigare var stillat och det var så gööööt.

Efter en stund slog maken över till en annan kanal på Tv:n och programmet handlade om en 500kgs pappa. Jag fick dåligt samvete direkt för de 100 gr choklad jag precis hade tryckt in. Jag hatar att kräkas men jag var nästan på väg…...

Under programmets gång hör jag hur maken flera gånger säger – Men hade ni (hans familj) inte get honom maten hade han själv inte kunnat hämta den, ge honom bättre mat då.

Nu väger ju inte jag 500 kg men oftast är det mannen som är sugen på något gott när vi handlar men vill inte ha sen när vi väll är hemma och så är det jag som inte kan säga stopp till mig själv. Jag skulle spelat in hans repliker vid Tv:n.

Har jag dålig karaktär eller? Nix jag bara njuter av det som verkligen är göööt här i livet. Upps!