Morgonen har bjudit på regn, blåst, kyla och en känsla av att inte orka något. Jag skulle helst ha velat sätta i gång en brasa (om vi nu haft en kamin), krypa upp i en fåtölj med en filt omkring mig och med både en kopp varmt the och en bok i handen. Förra veckans avsnitt utav SOS Familj på Tv3 lämnade Anneli över en bok om trots till föräldrarna, den boken skulle jag vilja läsa. Skall söka efter den på nätet eller på biblioteket. Kanske kan jag en dag sätta mig hopkrupen under en filt i mys fåtöljen med den som lektyr.

Maken har varit hemma hos mig under förmiddagen. Några som skulle göra ett arbete innan han kunde komma in i bilden hade gjort en dålig bedömning, de behövde längre tid på sig. Maken fick alltså vänta på sin tur och fick därmed en ledig förmiddag. Ledig och ledig. Det fanns massor av kontors/pappers arbete att göra. Han körde en vända till tippen. Det blev en mys stund med Liten också, vilket Liten inte är van vid så där på morgonkvisten en vanlig måndag morgon. Innan maken åkte iväg åt vi lunch tillsammans.

Jag har fått diskat upp allt mitt finna mat- och kaffe- porslin som varit nerpackat under större delen utav år 2008 och ställt in det i nyinköpta skänkskåpet som maken monterade ihop under gårdagen. Först ställde vi skåpet nära fönstret i vardagsrummet, sen flyttade vi det längre in i rummet till en vägg mellan två dörrar och den platsen tycker jag känns bäst. Det slutliga beslutet tar vi när vårt nya köks/matrumsbord kommer om en till två veckor. Jag har letat runt bland alla saker som vi plockade undan för nästan ett år sen, tagit fram allt och nu börjar det jobbiga. Vad vill jag ha kvar? Vad vill jag ha vart? Vad vill jag förnya? Min tanke har varit att verkligen sortera och vara hård mot mig själv. Inget får bara stå där och samla damm utan allt skall ha en funktion, helst flera funktioner än en.

Efter middagen har jag och barnen haft kvällen för oss själva, maken är i väg på sitt andra jobb:-) Det tränas och övas inför verkligheten. Det behövs som försäkring. Efter halva Bolibompa var det dags med kvällsbestyren av Liten. När det var avklarat kunde jag och grabben mysa framför Tv en stund till tills det var dags att borsta tänderna och läsa en god natt saga. Det är mysigt att avsluta dagen med en saga i grabbens säng och sen att båda lägger sig tillrätta där och somnar. Japp jag somnar alltid efter en saga. Jag är helt slut på kvällarna. Precis 4 minuter innan mitt Tv program började vaknade jag och lyckades med att fixa The och några knäcke mackor till mig att knapra på där framför Tv:n. Inte bra då det är för sent, men ack vad gott.

Jag tänker mycket på det här med bloggen. Att det är ett sätt för mig att skriva en typ av dagbok angående vår resa med Liten och livet med storebror, vår vardag. Den här typen av dagbok är, tycker jag, roligare att skriva då det händer att man får reflektioner på det man skriver om, det får man inte i en vanlig dagbok. Jag vet inte hur många gånger jag inför en husvagnssemester har inhandlat ett häfte som skall agera semester dagbok. Var gång har det slutat med att jag inte skrivet något. Att dagligen skriva dagbok här hemma känns inte roligt i heller. Jag älskar min dator och tycker det är kul att sitta vid den och skriva, att sen kunna publicera det ut på nätet känns liksom spännande.

Bloggen är ju inte bara en vanlig dagbok utan den började ju i och med vår resa till barn nr2. Jag skulle kunna skriva av mig det jag tänkte och kände. Att dela med mig utav mina egna erfarenheter eller bara låta andra få läsa om mina tankar och upplevelser och att tillsammans skulle vi se att vi är så många i samma båt. Vi tänker och känner likadant utan att för den skull vara konstigare än alla de som får sina biologiska barn efter en runda i sänghalmen, enkelt och lätt. Vi skulle hitta en gemenskap, trots att vi sitter i olika delar av landet och bakom våra datorer.

IRL har jag kontakt med många familjer som har adopterat från olika delar av världen och skulle kunna sitta med dem i timmar och prata. Fast det är när jag behöver, när jag mår dåligt som jag vill kunna sätta mig vid min dator och bara få ut mina känslor inför vår adoption. Jag vill inte behöva vänta tills vårt nästa inbokade träff.

Nätet är tyvärr inte säkert, det finns dårar, det finns de som vill sabotera, det finns de som vill göra andra ont och det finns säkert hur många konstiga figurer som helst. Jo jag har vetat det hela tiden men kanske på något sätt trott att de skulle hålla sig borta från en oskyldig blogg om adoption.

Jag har försökt komma i gång på en annan blogg som även erbjuder lösenordsskydd, men det är liksom jobbigt att börja om. Har sänt ett mail till berörda på bloggagratis men inte fått något svar, får kanske maila igen. Jag står alltså lite och stampar, vet inte åt vilket håll jag skall ta mig. Sedan mitt Jobbiga morgon inlägg, har det dagligen varit 30 unika läsare på min blogg och jag förmodar att det är ungefär de samma besökarna dagligen som vill se om jag bestämt mig för att komma tillbaka. Av dessa 30 besökarna är det endast 5 st som get sig till känna och 4 av dessa säger att de vill följa mig vidare, dessutom tror jag att den 5:e också vill det – förutsatt att vederbörande får lov att vara anonym. En av dessa 5 skulle jag bjuda in utan att blinka, en har delgett sin blogg och jag skulle kunna få möjlighet att lära känna denna bloggare genom den, men i övrigt vet jag inte vem ni andra är och framför allt vet jag inte vem alla ni andra 25 besökarna är. Är det lönt att jag flyttar min blogg när bara fem vill följa med mig? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att jag skall släppa in någon till det jag skriver bakom lösenordet? Hur många av dessa 5 faller då bort eller följer med mig in? Som sagt är det lönt att strula till det? Samtidigt är det ju så att jag har ett behov utav att prata om det som är jobbigt för mig just nu – det som handlar om vår adoption.

Eftersom adoptionen är i den fasen den är, så finns det kanske inte så mycket mera att tillägga i ärendet. Vi smäller kanske snart champagne och solar oss i gratulationer, allt är över och det är liksom frid och fröjd i vår familj. MEN det kan också bli total pannkaka utav allt och jag behöver en ventil. Då, om inte förr, så då skulle det vara bra om jag hade allt klart för mig, hur jag tänker och hur jag skall förhålla mig till allt.

Mina dagar utan bloggen, har nog fått mig till att bjuda in er till min vardag igen. Mina barn kommer också att var med på sina små hörn men det kommer nog mera till att handla om mig och min vardag. Vad som händer kring Litens adoption har jag inte bestämt mig om jag skall censurera helt, vara mera neutral i rubrikerna eller om jag bara skall väva in det i den övriga texten.

Alltså bjuder jag in er igen att läsa….