Ännu sitter jag här i min ovisshet, min kvinnlighet har ännu inte visat sig och tankarna har börjat driva åt okontrollerat håll.

Det som är bra så här långt är att jag kommer att få fira en Jul i lugn och harmoni utan migrän och magsmärtor OCH det är positivt. Nu är ju då stora frågan hur det blir till Nyår, blir den också utan krämpor. Får kanske hoppas att min cykel spelar mig ett spratt nästa månad också så jag kan fira in det nya året med skumpa och dans. Värre blir det kanske till festen vi skall på där i början av januari.

Men som sagt tankarna far i väg, tänk om….. fast hur många gånger har jag inte tänkt så. Skillnaden är stor för nu vill jag ärligt inte att det skall gå vägen. Jag tycker nog det räcker. Jag vet inte ens om jag vågar.

Jag har blivet plågsam medveten om att det troligen skulle vara svårt för oss att adoptera ett tredje barn om vi så skulle vilja, då vår ålder med all sannolikhet skulle stoppa oss. Det som skulle tala för att vi ändå skulle kunna hinna är att vi via den ena organisationen har en oerhörd bra köplats. Troligen skulle vi kunna sända direkt efter ett nytt medgivande och det förkortar ju vår väntan med upp till två år med tanke på det landet (storebrors) vi då skulle välja. Fast nästa problem som skulle uppstå är att barnet vi hämtar hem kommer att vara i Litens ålder och DET är ingen hitt.

Nu skall jag tränga undan alla dessa konstiga tanka som spelar mig ett spratt emellanåt och koncentrera mig på två andra saker förutom Liten och det är månadens ekonomi och Adventspynt.