Just nu är det kris och jag vet inte vad jag skall bestämma mig för. Varför skall det vara så in i vassens svårt att bli förälder till ett barn till?

I helgen fick jag ett stort utbrott då jag insåg att mannen inte orkar ta en diskussion, stå fast vid ett gammalt beslut eller att ta ett nytt beslut ang vår adoption av barn nr 2. Jag är så less på att alltid vara den som får tag på information först, behöva förmedla den till honom, sitta här hemma och ensam vända och vrida på våra odds om eller när vi kan tänkas hämta hem nästa barn. Se mitt liv som en enda stor VÄNTAN.

När jag ser tillbaka på alla de åren vi varit tillsammans har allt bara varit en enda väntan förutom under två år. När jag tog mig upp efter en rejäl kris (efter IVF) och BARA tänkte på mig själv, började plugga och så året efter sonens inträde i vår familj – då levde jag ett underbart liv, just så glad och avslappnad som jag vill ha det. Nu är jag tillbaka i väntan, utan slut i sikte.