IInternet är fantastisk på många sätt. Här för leden upptäckte jag att Google kan översätta hemsidor till det svenska språket. Jag sökte efter grabbens barnhem, det hemmet där han bott en tid innan han kom till oss. Det var så kul när jag fann vad jag sökte och ännu roligare då när jag kunde få google att översätta detta svåra språk till mig så jag verkligen fick ut något av sidan. Kul att kunna följa med vad som händer på just hans barnhem. 

I år har vi sänt ett Julkort med önskan om god helg till dem och en snabb berättelse om Liten. Jag vet att dom tycker det är så kul när vi sänder brev eller e-mail till dem med kort och en berättelse om grabben och hans utveckling och alla påhitt han håller på med. Jag vill att han skall bli ihågkommen hos dem, om han en dag önskar åka tillbaka för att hälsa på. Vilket han har sagt att han vill.

Maken provianterade en del när vi var i Tyskland. Närmare bestämt 11 flak öl och lite annat. I dag skulle han göra plats till dessa. Vi har ju byggt en ”skrubb” att förvara en del saker i som inte fungerar i en oisolerad friggebod. Garage och förråd har fått ge plats åt boningshus. För att nu denna mängd med öl skulle få plats i vår så kallade skrubb fick han röja ur en del. Gamla tummar ölburkar, stuva om av de få ölen som var kvar sedan sist han åkte över, stuva om bland annat som förvaras här och ta fram alla påsar med pappersförvaring innan det skall till återvinningen. Sagt och gjort.

Vi fick åka till mataffären för inhandla lite mat och försöka Julhandla lite av maten som vi behöver  till Julafton osv. Men först en runda till återvinningsstationen och slänga det utsorterade.

 

Väl hemma igen stegade jag bort till vår granne som tagit hand om vår post medan vi var borta och även en tredje grannes post som vi egentligen tar hand om medan de är borta. Vi sorterade ut deras post från vår post och så bad jag maken att han skulle lägga det bland ”deras” post. Då låter det ungefär så här:

-         Var då, säger maken

-         I skrubben  i hallen, svarar jag

-         Du har väl inte slängt deras post, säger jag med en ton av ironi

-         Helvetesjävlarfanochhansmorfar, säger maken medan han svänger med armar och ben i en uppgiven gest.

 

Han kastar sig i bilen och kör bort till återvinningen för att försöka leta efter grannens post. Hans ena yrke har lärt honom hur man öppnar dessa containrar för att kunna hopp i och leta efter det som behövs. Dessvärre hittade han inte posten, så han körde hem igen. Vi diskuterade i vilken ordning han hade kastat allt och om han möjligen hade kastat det fel bland kartonger. Han gav sig i väg igen men kom lika tumhänt hem igen.

 

Det är jag som har sparat posten i en papperspåse sidan om vår pappersinsamlig. Han vill lägga ansvaret på mig, men jag köper inte den. Tycker att man måste se sig om ordentligt när man plockar ut för att kasta, det är liksom sista chansen att ångra ett tidigare beslut.

Det är sådant som inte får hända. Det blir vi som får bära hundhuvudet när grannen kommer hem.

Efter fikan i dag ville sonen över till kompisen. Han ville ha sin nya skiva med sig, barnvisor med Clownen Sam och bla låten Godisregn, härliga sånger som man blir så glad utav. Han går själv då det inte är så långt att gå och han är super duktig på att kolla om det kommer bilar. Dessutom är det ljust ute så det är inga problem alls. När han varit borta en stund tänker jag ringa och kolla om han kommit in till dem och vilken tid vi skall hämta honom, det är ju faktiskt fjärde advent och många vill väll ha det lite mysigt så här på eftermiddagen. Inte vet jag. 

Jag letar upp telefonboken och deras telefonnummer. Ringer först en gång utan att någon svarar. Börjar få hjärtklappning. Jag ringer en gång till för att förvisa mig om att jag slagit rätt nummer. Inget svar denna gång i heller. Nu går adrenalinet i topp hos mig och tänker det ena efter det andra, men den värsta tanken är nog att någon har kidnappat honom på väg till kompisen. Precis så som någon gjorde med lilla Madelene i, var det i Portugal, jag mins det knappt, det har ju gått mer än ett år och hon är väll inte upphittad. Det klumpar sig i magen på mig.

 

En diskussion utbryter mellan mig och maken. Maken är på väg ut men skall först göra ditt och datt och det tar alldeles för lång tid för mig som vill ut med en gång och leta upp grabben. Jag måste veta var han är. Till slut sticker då maken. Efter en stund ringer han från mobilen. Nej dom är inte hemma. Dom är inte på lekplatsen. Dom är inte på den andre lekplatsen i heller. Men maken säger att det är i alla fall upplyst där hemma så dom kan inte ha gått så långt. Men jag vill veta var min son är och kommenderar maken att fortsätta leta tills han hittar grabben.

 

Det går tjugo minuter av förtvivlan innan han ringer igen. –Jag har hittat din son, vår son. Hemma hos kompisen, i lugn och ro tittandes på film. Barnen har haft konsert så de har inte hört telefonen när jag ringde dem och maken ringde ju aldrig på hos dem när han körde utanför. De har alltså haft konsert till toner utav grabbens skiva.

 

Det är nästan så man själv ville dit och se honom för att lugna ner sig.

Mormor firade en nolla under november månad och vi gav bort en överraskning som skulle sträcka sig över tre dagar och att pass, pengar och varma kläder var nödvändigt. I torsdag hämtade vi henne klocka 06,00 på morgonen och körde mot Malmö, Öresundsbron och slutade sen i Berlin vid hotellet. Inte förrän där och då visste hon att det var där hon skulle vara dessa dagar. 

Det har varit mysigt att vara i väg. Vi har gått på Julmarknader. Vi har ätit kanderade vindruvor, bratwurst, brända mandlar och mycket mera. Vi har druckit varm choklad (jag), glühwein och spetsad varm choklad (kommer inte på ordet) för att hålla oss varma. Maken skulle tvunget ha med sig sin ena kopp hem, jag som precis har sorterat ut tidigare års glühwein koppar för jag är så otroligt trött på dem. Första kvällen skulle maken inte frysa så han tog på sig allt vad han hade med sig och det var inte lite. Under tröja, tenniströja, tjock stickad ull tröja, lång kalsonger, jeans, strumpor, raggsocka, vinter kängor, vinter jacka och mössa. Han hade glömt ta med sig varma vantar så det fick han köpa. Behöver jag berätta att han frös. Kvällen efter tog han inte på sig undertröjan och raggsockorna. Han var väldigt förvånad över att han inte frös. Enligt honom var det betydligt varmare väder ute och enligt mig och min mor så var det att han nu fick luft mellan plaggen.

 

Båda barnen var helt fantastiska att ha med sig. Jag var lite nervös för Liten att det skulle bli jobbigt men så snäll Liten har varit. Tyckte allt var roligt och blev det lite tråkigt i vangen var det bara att plocka upp Liten en stund på armen och allt blev jätte bra.

 

Hemresan blev lite av en pärs för oss. Båten gungade. Ute blåste det något så fruktansvärt. Grabben hade inte ätit vidare bra under dagen och det tog inte lång tid förrän han klagade över att magen gjorde ont. Jag själv kände mig påverkad utav gungandet. Jag fasade för vad som kunde hända. Visst mådde jag lite illa men jag hade ju tittat på Titanic innan vi for till Berlin och det var inte bra. Mormor blev vitare och vitare i ansiktet och så blev även grabben. Liten var trött och hade ganska svårt att komma till ro på båten så jag fick vara så snäll och ställa mig upp och gunga med Liten i famnen. Inte nog med att båten gungade så jag fick luta mig mot ett räcke för att inte trilla, utan jag fick gunga på andra hållet också för att få Liten att somna. När Liten kommit till ro i min famn var det dags för grabben som hunnit bli riktigt ”lakan vit” att uppsöka något skålformat som kunde fånga upp det han inte kunde behålla. Maken fick lyfta honom förbi andra människor till en sopsäck som stod på passligt bra till. Stora protester kom från grabben, om att det var mamma som skulle vara hos honom och inte pappa, pappa kan inte och vet inte hur man skall göra. Jag kunde inte lämna över Liten till mormor med risk för att utsätt Liten för dusch utav middagsmat, öl, kaffe och wienerbröd. Jag röjde undan väskor mm som stod under vårt bord och fick lagt ut min jacka på golvet och så Liten på den, för att kliva snabbt bort till maken och grabben som hade det tufft. Vart mitt eget illamående tog vägen vet jag inte. När grabben var någorlunda säker tog vi oss mot toaletterna för att tvätta av oss, skölja munnen och fräsa ur det som kommit upp fel väg. Lagom tillbaka vid bordet var det mormors tur att springa till toaletterna. Sen avtog gungandet en aning och vi klarade oss tills båten lagt till och vi kunde köra av och strax därefter stanna bilen för en välbehövd luftnings paus innan vi fortsatte färden hemåt.

 

Grabbens klocka kommentar nu efteråt var: - Nu vet jag hur det är att vara sjösjuk.

 

Själv gungar jag fortfarande i vissa lägen, snart 24 timmar senare. Mitt balanssinne blev nog lite om skakat där på båten.