Tvätt är en tråkig historia. Vi äger ingen tvättstuga, tyvärr. Från början hade vi tvättmaskin och torkskåp i köket. Japp i köket. Sidan om spisen stod tvättmaskinen och sidan om den stod ett vanligt skafferiskåp ”typ” med någon värmehistoria i för att kunna torka tvätten. Ett sextiotals hus. Så var det då. Mor stekte sill och hängde tvätt på samma gång. Det är inte jag. 

Vi öppnade upp mellan badrum och klädkammaren. Fick både badkar, dusch, tvättmaskin, torktumlare och en massa förvaring, allt på samma ställe. Det blev bra, den bästa lösningen för detta huset. Det är många som velat göra likadant. Men visst hade det varit bra med en riktig tvättstuga. Det skall jag inte förneka.

 

Nu torkar jag en del av tvätten i mitt hobby/kontors rum och det är inte kul. Det ser tråkigt ut. Det blir stökigt. Det blir dammigt. Det blir trångt. Det saboterar min skapar förmåga. Det…….hur mycket som helst.

 

Jag tror jag skall montera in den här ovanför badkaret.

   

Varianten som man vänder upp mot väggen, när man inte använder den, är ingen bra lösning hos oss tycker jag. Vi har ett fönster precis ovanför badkaret, vilket gör att det blir svårt att montera upp den.

 

Den här är inte så snygg men praktisk. Jag behåller tvätten i badrummet. Jag behåller fukten i badrummet där jag har en pax fläkt. Jag kan stänga dörren om tvätten. Kanske köper jag en draperistång och hänger upp ett draperi för att dölja tvätten ännu mera.

 Maken är emot mig. Han vill inte ha den. Vad tycker ni?

Så lyder rubriken på min blogg. Den 6 januari 2008 började jag blogga om vår väntan av barn nr 2. Väntan hade pågått redan från januari 2006 men av olika anledningar kunde vi inte sända våra handlingar förrän i december 2006, så under ett och ett halvt år hade vi aktivt väntat på barn nr 2 från ett specifikt land i Asien. Vi viste att väntan skulle bli lång, mycket lång och mycket längre än vad vi kunde tänka oss från början. Vi inrättade oss efter rådande omständigheter och försökte bli färdig med huset som vi börjat bygga till och skulle renovera totalt invändigt för att vara färdig när barn nr 2 skulle anlända. Det skulle bli klart i lugn o ro. Vi skulle ha tid för grabben, som redan kommit till oss, trots det intensiva arbetet med bygget. Det kändes trotts allt bra. 

När jag skrev rubriken på bloggen hade jag ingen aning om vad som komma skulle – när har man det egentligen? Ett barn från Asien skulle naturligtvis inte vara en baby men i mina ögon, som tagit emot grabben, skulle det i jämförelsevis var en baby. Så mycket mindre. Enligt utsago brukar det komma bilder på barnen lite då och då, det betyder att vi skulle ha haft bilder på barn nr 2 från en liten baby tills den dagen vi skulle hämta barnet – något som vi inte har på grabben. Tyvärr.

 

Att det verkligen skulle bli en baby, en riktigt liten baby, en riktigt nyfödd liten baby, kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro på. Jag tänkte aldrig i de banorna. Det var helt onåbart. Det fans inte ens som en möjlighet. Men ibland, bara ibland, kan även en adoptant ha tur och få vara med från den allra första ljuva tiden.

 

För alla mina läsare, som likt mig får går den långa vägen för att bli förälder, hoppas jag att År 2009 betyder stor förändring i adoptionsvärlden. Att barnen snabbare blir aktuella för internationell adoption, vilket skulle ge plats för flera barn på barnhemmen. Att handläggningstiderna kommer att gå fortare för att sammanföra barnen med sina nya föräldrar. Att kraven mildras något från givarländerna på adoptivföräldrarna och så mycket annat.

 

Ha en riktig trevlig sista dag 2008 och ett riktigt Gott Nytt År.

I gårdagens tidning kunde jag läsa:

Bottenrekord för adoptioner.

Antalet adoptioner slår nytt bottenrekord. Förra året kom 800 utomnordiska adoptivbarn till Sverige. Siffran har aldrig varit så låg under de 38 år som Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, Mia, har fört statistik.  

Men en försämrad världsekonomi kan innebära en ljusning för svenskar som vill adoptera – förutsatt att de inte blir av med jobbet. I de flesta fall leder det till att kommunen drar in adoptionsmedgivandet. 

Vilken tur vi har som bor i denna kommun som vi gör. Vid båda tillfällena vid hemutredning har jag varit i stort sett heltids arbetssökande. Vari ligger det att man från den Svenska myndighetens sida inte skall få lov att adoptera som arbetslös? Tänk om vi skulle tvinga var enda Svensk gravid arbetslös kvinna eller gravid kvinna vars ofödda barns pappa är arbetslös, till abort . Varför skulle arbetslösa inte få lov att bli föräldrar? Jag undrar om den sista meningen är rätt? Är det någon som vet?

 

Det är en helt annan sak om/att givarländerna kräver att adoptivföräldrarna har arbete. Det handlar om att föräldrarna skall kunna försörja sina barn och att barnen skall få det bättre än vad deras födsloländer kan erbjuda dem.

Jag skattar mig lycklig över att min tid som nybliven förälder är över och nu kan ställa mig till dem som gjort sitt i antal barn. Även om jag fortfarande har svårt att komma över min oförmåga till att själv ta det beslutet, det är ju MIAs 42 års regel på adoptivföräldrar och givarländernas kravprofil på adoptivföräldrana, som stoppar mig/oss.