Beskedet kom i brevlådan, att socialen måste hämta Liten, mycket snart.. 

Jag har tagit upp Liten i min famn. Håller hårt. Tänker inte släppa. Jag börjar hyperventilera. Jag är så förtvivlad. Jag har kramp i magen, huvudet värker, ögonen är svullna, varenda centimeter av mig värker och jag vrålar NEEEEEEEEEEEEEEJ. Det är inte sant. Ni får inte. LITEN ÄR MIN.

Hur skall jag klara livet utan Liten? Inte få mysa med Lite mera. Inte få njuta av Litens babydoft mera. Inte krama och känna värmen från Liten mera. Inte få se Litens goa leende på morgonen. Jag får inte följa Litens utveckling och se Liten växa och bli stor. Jag får inte….

Hur kan dom göra så här mot mig? Dom var så säkra på att detta skulle gå vägen. Jag skulle bli mamma åt Liten. För alltid, mamma åt Liten. Jag som älskar Liten över allt annat. Jag som har inrättat mitt liv efter Liten, lagt allt annat åt sidan. Hur kan dom? Jag fattar inget, precis inget.

Jag nyper mig i benet. Är detta sant? Skall dom hämta Liten? Av nypet vaknar jag. Jag har drömt. En mardröm. En numera återkommande mardröm som fortfarande kan bli sann. Tingsrätten har ännu inte sagt något. Det är nu det gäller. Jag kan inget påverka. Jag hade möjlighet tidigare. Jag skrev och skrev om varför jag SKALL bli mamma åt Liten. Men hjälper det? Skrev jag det de ville läsa? Skrev jag det som skulle skrivas?

Jag som i början var så säker på att jag skulle fixa det, även om Liten inte skulle stanna, förstår nu att jag kommer att braka ihop som ett korthus om vi får ett NEJ. Jag har hela tiden varit säker på att vi kommer att bli adoptivföräldrar till Liten, nu har jag börjat få världens rädsla och ångest för att det inte skall gå vägen. Det är ju nu det gäller.

Måtte detta inte vara en förvarning om vad som komma skall.