Jag vet inte om jag bör eller ens får klaga. Jag menar, jag har ju det som så många (troligen) av mina läsare längtar efter. Och jag har det i dubbelt. Jag borde vara dubbelt lycklig. 

Den senaste veckan har mannen jobbat natt och det har ruckat på precis allt, alla våra rutiner som vi jobbat in, Liten och jag. Ingenting fungerar. Jag börjar dessutom bli väldigt irriterad på mig själv eftersom jag både börjar låta och känna så som många har låtit inför mig, då när vi väntade på våran chans att bli föräldrar. 

De sa alltid att vi inte visste hur det var att leva med barn 24 timmar om dygnet, 7 dygn i veckan och 52 veckor på ett år osv. Hur svårt kunde det egentligen vara? Det var min högsta dröm, önskan och dom hade mage att klaga inför mig? Inför mig? Det är väl därför som det gör extra ont att inse att jag faktiskt inte visste ett dug om hur det är att leva konstant med barn.

Det är inte så att det nyligen, nu i veckan gått upp för mig men när allt sätts på prov blir det liksom mera påtagligt att jag är besviken på mina egna känslor. Att jag känner precis så som de alla sa, så som jag alltid sa att jag inte kommer att känna. Det är frustrerande.

Sen försvåras det ju eftersom man inte har någon att våga öppna sig inför och kunna prata om svårigheterna. Kritisk är jag också. Jag hör alla olyckskorparna kraxa – ja vad var det vi sa, vad var det vi sa.