I dag är jag sur på min man för att han är en egenföretagare och då blir allt så himla mycket svårare.

Fast skall jag vara rättvis så finns det mycket positivt med att vara egen också.

Jag vill också, jag känner det nu, jag måste få lov.....

Nu har jag fixat en del med barnomsorgen. Både sådant som är positivt och sådant som är negativt.

För ett tag sedan anmälde jag Liten för barnomsorg, var vi vill att Liten skall vara på dagarna och det blev naturligtvis fel avdelning, det har jag rättat till i dag. Nu måste jag bara ta reda på när skolan börjar för grabben så vi då kan börja inskolningen av Liten. Liten kommer att gå 15 timmar i veckan, tre dagar fem timmar om jag har helt rätt för mig.

Grabben får inte lov att gå på fritids efter skolan nästa läs år. Det är skillnad mot nu när han får lov att gå där och det tackar jag väldigt mycket för. Jag är lite orolig för hur det kommer att gå för honom sen. Han är en kille med mycket lek i sig och när det väl är riktig skola, klass 1, så blir det mera alvar och inget lek. När han kommer hem på tidig eftermiddag finns det inga barn hemma och jag tror att han och jag kommer att gå varandra på nerverna här hemma.

I och med att vi inte själva får lov att välja så tänkte jag faktiskt plocka bort honom från barnomsorgen redan den siste maj, spara lite pengar under sommaren. Uppsägningstiden är två eller tre månader och det gäller att börja agera nu så det inte blir för sent och mitt penningsparande inte blir av.

I morse vid frukostbordet när vi var lite stressade för att grabben skulle till fritids och maken till jobb, säger grabben så här: 

• Ibland när jag är ute och leker tänker jag på min XXXX (lands) mamma och varför hon lämnade mig.

Vi svalde och försökte koppla bort stressen, det gällde att vara här och nu. Jag hoppas vi kunde svara på ett bra sätt. Att det är ok att tänka på henne, att det är ok att komma o prata med oss om henne och vad vi vet angående hans adoption. Det är svårt.

Det är svårt att svara, att hitta de rätta orden som inte sårar. För honom har vi ju väldigt länge varit de ända föräldrarna som han känt till och nu har han kommit i en ålder då han börjar bli väldigt medveten Det är klart att hans historia sårar, han är inte som alla kompisarna, de har inte två mammor och två pappor och inte heller har de blivet bortvalda och så hett efterlängtade. Jag visste inte att det skulle vara så svårt eller att jag skulle ha så stor rädsla för att såra honom som jag faktiskt har. Ibland är det för jobbigt och det är detta som är den stora skillnaden numera mellan oss som har adopterat och de vanliga biologiska familjerna, de har inte dessa tunga frågor att hantera.

Att se min älskade ledsen i denna fråga är så jobbigt, han borde inte behöva fundera på sådana frågor, inga barn skulle behöva det. Det blev en känslosam morgon.