När man inte skriver helt öppen om saker och ting är det lätt att ens bloggläsare själva drar i väg i sin fantasi om vad som föregår hos oss. I fantasin kan vårt förehavande kanske vara lite olika saker.

När någon (läs Pipe Line) meddelar så där lite halvt hemligt att hon tror olika möjligheter för vårt planerande, blir man lite smått nyfiken på vad det mera skulle kunna vara än just det, det är :-)

I dag fick jag då iväg korten. Jag var nere i centrum och ICA för att handla frimärken. När jag stod utanför affären och sidan om brevlådan o frimärksslickade, började jag funderade på varför de inte kommit i väg tidigare. De har ju legat färdigskrivna här hemma en vecka, bara för att de skulle komma i väg. Anledningen är att jag delegerat ut kontakten med de viktiga personerna till maken. Jag ansåg att det var han som borde ta kontakt då det är han som har kontakten.

Den senaste tiden har det kommit så många barnbesked från Landet där grabben är adopterad ifrån, många flera än vi är vana vid.  Det är så fantastiskt. Jag är säker på att man i landet har rört om i grytan något så fruktansvärt mycket, till det bättre, att det nu händer så otroligt mycket positivt. Jag är helt överväldigad av allt detta. Dessutom har många av mina ”a-vänner” blivit kontaktade angående biologiska syskon till deras redan adopterade barn och det är så fantastiskt att man har koll på vart barnen tar vägen och att man anser att de familjerna först skall bli kontaktade. Vilken glädje för barnen/syskonen och föräldrar.

Åt andra sidan undrar jag om man som adoptiv förälder egentligen riktigt ärligt kan ta ställning tillom man verkligen vill ha ett barn till, när man blir kontaktad så här. Om familjen klarar av ett barn till. O hur sjutton säger man NEJ till ett barn som dessutom är syster/bror till sin älskade unge??

Vad händer om man själv vill men socialen har bestämt sig för att sätta käppar i hjulet??

Nu på morgonen har jag sorterat och vikt underkläderna som vi tvättade i går. Det är minsann inte längre lätt att skilja grabbens strumpor från mina. Det är inte så att jag har barnmotiv på mina strumpor, utan jag menar hans enfärgade strumpor kunde nästan lika gärna vara mina. Han börjar också bli en stor kille.

I går reste sig Liten mot en låg pall som vi har i badrummet. Liten börjar bli större. Utvecklingen går i ett rasande tempo. På något vis vill man stoppa det hela.

I badrummet har vi en låg pall, kanske en 15 – 20 cm hög som det finns förvaring i. På andra sidan denna pall (köpt på Ikea en gång i tiden) fans en påse med toalettpappersrullar som lockade Liten. Liten tog upp en armen, blev förbannad och kom på att andra armen också skulle upp, o så hivade Liten upp överkroppen med hjälp av på skjutning av benen. Det var roligt att se.

Nu är det dags att sänka ribbotten o madrassen i spjälsängen. Det är inte längre en bebis vi har sovande i sovrummet.

Hela helgen men framför allt i dag har jag en rejäl molande värk runt rygg, mage och höfter. En klassiskt endometrios symtom, det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga, sitta, stå eller gå. Jag brukar inte ha det mellan ägglossning och mens.