pipeline

28 juni 2008 10:17

Jag är inte heller kompis med min stegräknare längre. Tävlingen på jobbet tog slut och då försvann min motivation...


Tänker ofta på hur ni hanterar alla frågor om er nya familjemedlem. Har försökt föreställa mig hur det känns att bubbla av stolthet och glädje inombords men inte kunna få utlopp för det på samma sätt som en biologisk mamma hade kunnat få. Samtidigt måste man kanske ha förståelse för att folk undrar och tänker. På ett sätt är det kanske bättre att få direkta frågor. Istället för att folk spekulera bakom gardinerna.

Den enkla inställningen är "folk har inte med det att göra". Det är ju sant. Men nyfikenhet är samtidigt människans drivkraft. Om du vore min granne - som jag inte kände personligen - hade jag varit nyfiken på vad som hänt i era liv. Det är ju uppenbart att något hänt! :-) Kanske är jag mer receptiv eftersom vi står i begrepp att adoptera. Jag dras till människor som uppenbart (föräldrarna skandinaviskt utseende och barnen utländskt) har adopterat. Tittar på barnet och de vuxna. Försöker föreställa mig själv i den situationen. Det är inte något illa ment - det är bara en fascinerande syn för mig. Jag kommer att vara som dom. Om några år. Jag känner samhörighet med människor jag inte känner. Bara för att jag vet att vi kommer att dela en fantasisk upplevelse när vi väl adopterat.

Häromdagen stod jag i affären och tittade förstulet på en familj med två färgade barn. Alla omkring mig tittade förstulet. SÅklart märkte barnen och föräldrarna allas blickar - hur vänjer de sig? Hur hanterar man alla blickar? Folk tittar inte för att värdera - utan för att det är ovanligt. Det är inga elaka blickar - bara nyfikna. Och ändå måste det vara extremt tröttsamt för dem som blir betittade. Du vet ju hur det känns - vänjer man sig någonsin?

mamman

29 juni 2008 21:09

Det är klart man måste berätta något men det är när de djupa frågorna kommer som det blir jobbigt och hur förklarar man för någon att ”du har inte med det att göra”.

Den allmänna historien om liten är att liten är placerad hos oss över sommaren och en ”diktad” anledning till varför, mest för att storebror skall ha en historia att förstå och kunna ta till sig. När sommaren är slut vet vi också om liten får stanna, om vi kan påbörja arbetet med en adoption utav liten.

Vad finns där mer att veta för kreti och pleti, så även grannar och många andra närstående? Av hänsyn till den biologiska familjen med eventuellt en mamma, en pappa, syskon, mor- o farföräldrar, kusiner mfl så kan vi vare sig nu eller senare berätta om anledningen till en eventuell adoption. Det har vi inte heller med storebror. Den sanna historien skall vi ju bevara åt liten att en dag själv bestämma huruvida den skall komma fram eller inte. Vilken rätt har vi att berätta litens historia utan att fråga liten om samtycke?

Adoption är annorlunda mot det ”normala”, men vad säger att det är ok med nyfikenhet till det? Barnen som adopteras vill ju inget hellre än vara VANLIG.

Det är inte ok att titta på någon som är handikappad eller stor vuxen, inte heller av nyfikenhet, det är rentav ofint. Vad är det som gör att man skall få lov och titta på ett adopterat barn med sin familj när de är ute och handlar veckans mat?

Det är kul när någon är fascinerad och nyfiken på vår familj, för visst är vi väldigt speciella :-), men till hänsyn för mina barn känner jag att det skall ske på avstånd utan att de märker det.

Samtidig är jag fullt medveten om vilken samhörighetskänsla man får med andra adoptivfamiljer och hur mycket det ger en väntande familj att ”titta” och att vara ”nyfiken”. Man ser ju sig själv hur ens egen familj kommer att se ut en gång i tiden, ett kvitto liksom på att det här sättet fungerar när inget annat sätt fungerade. Tyvärr är det den vuxnes känslor och man glömmer bort barnens (en del barns, kanske inte allas) känslor.