Grabben skulle ju till simskolan efter födelsedagskalaset i dag. En ny grupp, han har avancerat ett steg vilket kompisen inte gjorde, en ny tid och i den stora bassängen. 

Jo barnen skulle in i stora bassängen och där fick pappa stora skälvan. Min son kan inte simma så bra. Grabben blev kommenderad  arm puffar av sin pappa. Hur kul är det då. Hur kul är det när ingen annan tar på sig arm puffar. Efter ett tag kom tårarna, tårarna för att han kände sig till åtlöje. När sen puffarna var av, hur lätt är det då att hoppa i vattnet när alla andra sett att man stått där med puffarna på. Vad kunde hända egentligen med två, jo två fröknar i vattnet? Det blev ingen simning. Lika ledsen som grabben var, var pappa sur på sin son. Det blev en snabb dusch, på med kläder och så hem. 

Nu är det bestämt att jag och grabben skall göra en repris utav veckans fredag, vi skall till badhuset efter skolan och prova djupa bassängen tillsammans. Jag hatar djupt vatten. Får lätt panik när jag inte når botten. Men jag måste ju stötta grabben. Nästa söndag följer jag grabben till simskolan. Här skall inte hönsas av en höns mamma, han kan simma.

Kul att du läser i min blogg och att du gjort det ett tag. Jag undrar om du har en blogg och om jag i så fall får lov att läsa i den?  

Ny fiken utav mig nämligen.

Liten ligger i vagnen ute i trädgården och får sig en välbehövd middagslur. Grabben är på kalas på ett äventyrsland i närheten. Vi har haft tur i dag, grannbarnen var också bjudna så vi slapp kör och lämna. Dock skall vi hämta men faktiskt bara vår egen unge, då han skall till simskolan och vi har väldigt bråttom om han skall hinna med allt.

 

Själv har jag precis fått till en annons som förhoppningsvis skall ut på blocket, den förra jag gjorde kom inte med, troligen skrev jag fel e-post adress eller så var det något annat strul. Nu får vi se om jag får ett mail denna gånge att ringa för att betala annonsen och sen håller jag tummarna för att det finns intresserat folk som ringer upp oss.

 

Maken har det inte lätt denna helg. I går fick han för hand slå upp all klinkers från köksgolvet. Det satt som berget. Till slut tog han fram diamant slipen och dammet låg som ett moln i vårt hem. Inte bra med öppen en planlösning i den situationen. Men det var ju så vi ville ha det. Liten och jag flydde hemmet, försökte hitta någonstans att härbärga men det var svårt så där mitt på lördagen. Så efter en runda på sådär en två timmar styrde vi vagnen hem igen i hopp om att mannen skulle vara färdig. Han var på tippen med allt som han dragit upp och när han kom hem var han mäkta stolt på sig själv att han blivit färdig. Det vill säga ända tills han satte sig på golvet igen och ”råkade” titta under spis och diskmaskinen.

 

I hallen låg det likadan klinker och den tog jag upp, men asfaltsnågonting från förra golvet, gjorde att klinkersen inte satt så hårt där. Det sa liksom bara ”plopp” när jag hamrade på med stämjärnet (heter det så) och så var dom uppe, hela. Ett riktigt behagligt renoverings arbete.

 

I dag är det en del spackling, målning och tapetsering på gång. Sen skall det kluras ut hur vi skall bygga vår hörna med kyl, frys, ovanskåp, städskåp, skafferi, receptbokhylla och täckskiva. Detta måste vara löst tills när elektrikern kommer, då vi måste veta var strömkontakten till kyl och frys skall vara.

Själv kliar det i mina fingrar, jag vill börja städa ordentligt efter allt bygge men får nog ge mig till tåls till kök, hall och gäst toa är färdigt. I går fick jag ta det grövsta efter dammolnet men jag vill så mycket mera.

Beskedet kom i brevlådan, att socialen måste hämta Liten, mycket snart.. 

Jag har tagit upp Liten i min famn. Håller hårt. Tänker inte släppa. Jag börjar hyperventilera. Jag är så förtvivlad. Jag har kramp i magen, huvudet värker, ögonen är svullna, varenda centimeter av mig värker och jag vrålar NEEEEEEEEEEEEEEJ. Det är inte sant. Ni får inte. LITEN ÄR MIN.

 

Hur skall jag klara livet utan Liten? Inte få mysa med Lite mera. Inte få njuta av Litens babydoft mera. Inte krama och känna värmen från Liten mera. Inte få se Litens goa leende på morgonen. Jag får inte följa Litens utveckling och se Liten växa och bli stor. Jag får inte….

 

Hur kan dom göra så här mot mig? Dom var så säkra på att detta skulle gå vägen. Jag skulle bli mamma åt Liten. För alltid, mamma åt Liten. Jag som älskar Liten över allt annat. Jag som har inrättat mitt liv efter Liten, lagt allt annat åt sidan. Hur kan dom? Jag fattar inget, precis inget.

 

Jag nyper mig i benet. Är detta sant? Skall dom hämta Liten? Av nypet vaknar jag. Jag har drömt. En mardröm. En numera återkommande mardröm som fortfarande kan bli sann. Tingsrätten har ännu inte sagt något. Det är nu det gäller. Jag kan inget påverka. Jag hade möjlighet tidigare. Jag skrev och skrev om varför jag SKALL bli mamma åt Liten. Men hjälper det? Skrev jag det de ville läsa? Skrev jag det som skulle skrivas?

 

Jag som i början var så säker på att jag skulle fixa det, även om Liten inte skulle stanna, förstår nu att jag kommer att braka ihop som ett korthus om vi får ett NEJ. Jag har hela tiden varit säker på att vi kommer att bli adoptivföräldrar till Liten, nu har jag börjat få världens rädsla och ångest för att det inte skall gå vägen. Det är ju nu det gäller.

 

Måtte detta inte vara en förvarning om vad som komma skall.

…har jag ofta hört, men tycker att det inte stämmer riktigt i mitt liv.

 

Det började med att den efterlängtade graviditeten uteblev, månad efter månad, år efter år. Ivf behandlingar som inte tog. Den stora sorgen som inte gick att hantera.

 

Vänner, bekanta, arbetskamrater och familjen som inte kunde förstå, som krävde totalt fokus av En när det var totalt omöjligt för mig.

 

Landsstoppet som kom precis framför oss och vi fick inte sända våra adoptions handlingar till landet. Flera månaders väntan innan nytt land erbjöd oss en möjlighet. När våran väntan skulle vara färdig enligt turordning, blev vi ”omkörda” av flera familjer efter oss.

 

Nya omständigheter gjorde att vi inte kunde välja samma land en gång till. Nya tuffa väntetider gjorde att vi vågade oss på en total renovering av vårt hem. Med två barn här hemma hade vi inte gått på det, men nu hade vi minst två år på oss att bli färdiga.

 

Så kom då Liten mitt i all bygg röra. Hösten som skulle bli MIN tid till förändringar. Grabben skulle vara i skolan flera timmar än timmarna på dagis och jag skulle jobba med mig själv. Jag hade beslutat mig för två stora förändringar, träning och körkort.

 

Min kropp och mitt välbefinnande behöver en rejäl dos träning och motion. Jag skulle gå ut starkt under hösten för att till våren och sommaren kunna unna mig endast underhållsträning. Samtidigt skulle jag ta mitt körkort som jag länge sagt att jag inte behöver och inte vill ha, men jag visste samtidigt något annat. Att med två barn i huset och många aktiviteter så är det inte så lätt om mannen är den ende att köra oss dit.

 

Tro nu inte att jag är missnöjd med att Liten kom till oss, tvärt om, jag ser mycket positivt i att det blev just Liten. Men samtidigt lite irriterat och konstaterat att det aldrig blir som man planerat och tänkt sig. Det kanske blir om ett år eller så, vi får se.

 

Just i adoptionssammanhang blir det ALDRIG så som man tänkt sig det från början. Oftast blir det till det bättre, men det är tufft under tiden som man möter alla hindren. Svårt att tänka om och byta bana.

Vi har bananflugor överallt och i tusental. Kommer man till vasken så lyfter ett moln av dem. Skall man sätta sig i soffa och mata Liten så lyfter ett moln från fruktfatet. Det är väl en tidsfråga innan de invaderar badrummet också.

 

En stark ”gröna hissen” baserad på vatten, diskmedel, honung och vinäger står färdigblandad lite här och där. Där i ligger de som i fyllan och villan har ramlat i och drunknat.

 

Det är äckligt så himla äckligt.

Jo det är lite typiskt, trotts att det är super mysigt. Jag vet inte riktigt vilket ben jag skall stå på ibland.  

I fredags när jag tänkte ta mig i kragen och börja riva lite i köket så vaknade ju liten när jag släppte tangentbordet. Det är svårt att få något gjort med Liten vaken. Liten vill ju klart ha uppmärksamhet. Jag vill ju klart ge Liten all uppmärksamhet jag bara kan. Fast ibland vill man kunna göra något också. Dessutom är det inter roligt när folk säger att Liten är bortskämd just med uppmärksamheten. Det finns en oro kring det hela också att det kommer att ligga mig i fatet en dag.

 

I alla fall så lyckade jag dra ner panelen och riva en del tapet. Fönsterkarmen satt som berget och så den fick maken ta när han kom hem. Gardinen hänger fortfarande, vi kom på att vi hinner inte så mycket av renovering denna vecka så jag tyckte att gardinen kunde vara kvar då. Känns bättre.

 

Maken har fått ut ett hög skåp och ett väggskåp för att kunna fixa till valvet mellan hall och kök, vilket också är gjort. Det nya städskåpet står på plats och är inrett. Det blir snyggt.

 

I lördags hade vi kallat till träff, alla grabbens nya klasskompisar var inbjudna till närmaste lekplats. Vi hade fullt med aktiviteter och picknick till barnens stora förtjusning. Kul att träffa nya familjer. Det blev väldigt uppskatta och jag fick beröm för bra initiativ.

 

I söndags var vi på marknad och tivoli. Samt har trädgården fått en härlig uppfräschning. Häcken har blivit klippt, lika så gräset och ogräset har blivet förvisat till trädgårdstunnan. Uterummet blev ordentligt rengjort och helgen avslutades med grillning som intogs/avnjöts i detta rengjorda rum. Hoppas inte detta var årets sista underbara helg. Jag vill njuta lite till.