...har jag haft i dag. Han går på dagis bara 15 timmar i veckan och den andra tiden myser vi tillsamman på.

Efter en tidig men lugn morgon med lite bolibumpa så gick vi ut i det fina och soliga vädret. En runda till stadens centrum med lite omvägar runt några lekplatser att busa på. En snabb vänta innom ICA och Apoteket och så hem igen.

Eftermiddagen tillbringade vi med sagostund om rymden och våra planeter, legobygge. Grabben fick "små lego" i Julklapp och sen hitta vi en kartong med 1000 legobitar till ett bra pris nu efter Jul och Ny År. Mannen här i huset är en mästare på legobyggnad och stortrivs just nu i grabbens rum. Härom dagen kom de ut med ett fantastiskt lego hus, klängväxter längs husets fasad, träd, buskar och små fåglar - jag måste säga att jag var väldigt imponerad av min mans legokonster. Vet sedan tidigare att han och hans bröder lekte mycket med lego som barn och dom har berättat otroliga historier om deras legolekar. Men idag när jag själv skulle bygga med grabbens klossar så blev jag ganska besviken på mannen, där i ideé boken hittade jag huset som jag blivet så imponerad utav. Ja ja.

Mormor kom på kaffebesök och grabben var överlycklig - mormor är en rolig lekkamrat. Hon tillåter, tvärt emot mamma, att det är ok att bygga med duplo järnvägsrälls i precis hela huset, från egna rummet till hallen vidare till köket och runt in i vardagsrummet och så sluts cirkeln någonstans i hallen. Jag själv blir tosig när jag snubblar då jag skall ta mig mellan kastrullerna på spisen och vasken. 

Nu har vi njutigt lite mat (spagetti och köttfärssås som grabben önskat) tillsammans med pappa som har fått åka iväg till sitt andra jobb som brandman, årsmöte. Själva sitter vi nu framför TV och tittar på kvällens Bolibumpa, därefter väntar tandborstning och sen en godnattsaga, i morgon är det dagis dag.

Har i dag fått svar på mitt email från Barnens Vänner angående att vi måste förnya vårt medgivade inför adoptionen utav barn nr 2. Skall alltså ringa socialen och boka ny tid för träff. Får se om det blir av i morgon.

Här skall det då mestadels handla om vår väg till barn nr 2, genom adoption. Barn nr 1, som är en pojke på 5 år är också en guldklimp genom adoption.  

Jannuari 2006 fick vi vårt syskon medgivande i handen, men inte förrän i december 2006 blev det aktuellt att sända det till givar landet Taiwan. Många turer och en orolig adoptionsvärld gjorde att vi fick ändra oss från vårt första land, där grabben kommer från, till ett nytt land.

Det svåraste med att byta land är nog att i framtiden förklara för barnen varför de inte har samma ursprung. I stort handlar det ju om att vi inte orkade vänta och längta på barn nr 2 i 4-5 år. Det är den väntan vi hadde haft enligt alla information som fanns då i jannuari 2006. Först en lång väntan här i Sverige innan vi kunnat sända våra handlingar och sen en lång väntan i landet på ett barnbesked. Hadde vi då trottsat väntan hadde vi i dag inte haft så lång tid kvar att vänta för många andra familjer tänkte likt oss och drog sig ur och från just det landet. Vi hadde snart varit framme. Nu när vi insett att allt har vänt så insåg vi allt för sent för att kunna ändra oss.

Fast jag tror att Taiwan är ett bra land att adoptera i från så det är ändå ett super bra val vi gjort. Dessvärre hadde vi här också en del otur eller oflyt. När vi gjorde vid våra handlingar till Taiwan hadde vi blivet informerade om att det var ca 6 månaders väntan på bb och sen vidare 4-6 månaders väntan på att få hämta hem det lilla knytet. Så när vi då i december 2006 sände våra handlingar visste vi ju att det var sista julen vi firade med bara ett barn hemma, nästa jul har vi två barn, det var vi helt införstådda med. Trodde vi ja. Har inte vi liksom lärt oss att det aldrig blir som man vill vare sig i livet eller med adoptioner. I jannuari 2007 kom då dråpslaget, krisen från Kina har alltså också nått till Taiwan, väntan är nu upp till 2 år i landet för barnbesked och sen 6 månader innan man får åka och hämta barnet. Dessutom verkar det som att tiden mellan bb och resa tar allt längre tid.

Som det ser ut i dagslägget så har vi väntat i 13 månader med våra hanlingar i landet och borde ha ca 11 månader kvar att vänta på ett barnbesked om vem det lilla knytet är som vi väntat så länge på.

Jannuari ser ut som en informationsrik månad. Barnens Vänner, vilken är den organisationen vi valt att adoptera genom, skall åka till Taiwan för att tala om Sverige och dess adoptivföräldrar. Sedan vi blev medlemmar där för nästan två år sen så har de minst varit i landet två gånger för att prata om oss svenskar. Hoppas det resulterar i att många bio mammor väljer bland oss svenska familjer. Under samma tid, alltså två år, har det bara kommit ett barnbesked från just vårt barnhem. Det känns inte bra.

Det vi i allafall vet är att när väl barnet sen har kommit så är det värt all längtan och väntan, dessutom är smärta som bort blåst.

Det blev lite kort inlägg i går kväll. Precis när jag lyckats få till det med bloggen så var filmen på Tv slut som mannen tittade på och det blev dax att krypa ner i sängen.

Hoppas jag kommer att gilla den här grejen med att blogga, men åt andra sidan är det ju bara att sluta om det inte är min grej.