Tänkte visa hur vi bott under semestern. Det är en helt fantastisk husvagn. Tur att mannen har full behörighet i körkortet så vi kan dra runt den, för den är stor.

Jag sökte bilder på vår husvagn ute på nätet och fann en ny bloggare. UGGLAN önskar en sådan husvagn som vi har. Faktiskt i just den tidningen som hon refererar till blev jag ”biten” utav husvagnens planering och utseende. Den tilltalade oss.

Här sitter vi och myser på kvällarna när vi inte har något tällt uppe.

Det här är köket där jag huserar fritt när det är mat dax.

Det är här som grabben har sin egen myshörna och det finns plats för 3 barn att sova här.

Bilderna har jag hämtat från H&C nr 2 år 2006

Det hände på första dagen av semestern. Vi hade fått upp vårt förtält till husvagnen och ätit med havd färdiglagad mat. Det är så skönt att slippa laga mat när man kommer fram och allt skall på plats, det är tillräckligt tufft ändå med allt. Vi hade bestämt oss för att göra liten färdig för att ta en runda på campingen och i omgivningen. Kanske köpa lite godis till kvälls myset. Så händer då det som inte skall hända.

 

Jag har lagt liten i vagnen och väntar på manen som låser husvagnen när jag vänder mig om för att se åt storebror. Han har hittat några kompisar och de kör med sina sparkcyklar och cyklar. Det finns en backe och de har under hela eftermiddagen gått upp en bit för att sen kunna åka lite fortare ner. Tanken har slagit mig vid något tillfälle att cykelhjälmen kanske skulle vara på, men eftersom de inte kommit upp i några höga hastigheter så har jag valt att inte avbryta honom i hans åkande. Det var dumt, mycket dumt. Vad gör väl en snabb paus mot ….

 

Jag står alltså med handen på litens vagn redo för att gå. Jag vänder mig om och ser på storebror. Inser att han just nu har varit längst upp och vänt på backen för att sen ställa sig på sparken och åka ner för helaaaa. Utan hjälm på huvudet. Det ligger småsten och grus längst ner av backen. Det går fort. Det går mycket fort. Det går alldeles för fort. Han glömmer bromsen över bakhjulet. Han kan inte stoppa sparken, utan han faller.

 

Jag såg honom falla handlöst till marken. Han tog inte för sig. Händerna var kvar på sparken. Han ligger helt orörlig på marken. Inte ett ljud hörs från honom. Inte en enda kroppsdel som rör sig.

 

Han hinner inte ligga länge förrän jag är framme, tätt följd utav en annan mamma, kanske är hon sjuksköterska. Inte vet jag och jag bryr mig inte. I ren panik lyfter jag upp honom. Skakar honom. Liksom nästan vrålar till honom. Frågar om han slagit sig. Han kvicknar till och får panik. Han får panik eftersom JAG har panik. Han vrålar. Han tar sig ömsom över armen, ömsom över benet. Det är den andra mamman som får mig att förstå att han inte har brutet något.

 

När mannen, som blev tvingad att ta liten som jag bara lämnade, kom fram, fick HAN panik. Hela du är ju blodig sa han till mig. När jag tittade på mina händer var jag täckt med blod, fint ljusrött blod. Mitt ansikte var blodigt. Men grabben hade inget blod på sig. Var kom det ifrån? En liten fin sten hade gjort litet hål ovanför örat på honom, som det blödde från.

 

Snart kunde vi konstatera att han inte brutit något och inte slagit upp större hål än skrapsår lite här och där. Så långt allt bra. Jag slutade gråta men det tog ett tag innan chocken lagt sig. Värre var det med grabben. Han verkade lite ”off”. Han reagerar som i ”slow motion”. Hade inte koll på att han trillat. Visste inte riktigt när vi kom, att vi kommit samma dag.

 

Det hände sen eftermiddag så vi beslutade oss för att avvakta innan vi ringde läkare. Han fick ingen huvudvärk under kvällen. Han blev inte trött. Så vi beslutade oss för att han klarat det bra. Han hade änglavakt tror jag. Det kunde ha slutat mycket illa. Hjälmen är på numera. Men det är svårt att motivera hjälmen till vanlig körning utan någon backe. Än svårare när kompisar som inte varit med vi händelsen, inte behöver ha hjälm.

 Jag tackar min lyckliga stjärna för att allt gick bra, men det har satt sina spår.

Japp nu är julimånad och min blogg ledighet slut. Nu är jag tillbaka hoppas jag, dock inte i samma utsträckning som tidigare. Jag måste fortfarande ta det lite lugnt. Är högt stressad av allt jag inte hinner med men som jag velat. 

Vi har haft semester under juli månad, bott i vår husvagn, besökt sagornas värld och en skärgård. Allt har gått bra trots en alldeles liten i familjen och vi har haft mycket tid för mys.

Jag har naturligtvis INTE skrivet någon dagbok, som jag hoppats på. Det är jag i ett nötskal.