Nu satt jag åter igen och snyftade till filmen om När storken sviktar. Precis nu som då berörde den mig på alla möjliga och omöjliga plan. Nu fantiserade jag dock inte hur det skulle bli utan hur det blev och känslorna från bb och hämta resorna gjorde sig på minda.

Det jag mest tyckte var intressant var hur olika barnen är intresserade av sitt ursprung och det faktum att dom är adopterade och födda av andra föräldrar än dem de lever med. En del barn pratar på hur mycket som helts och en del inget alls.

Vår son är en som inte alls pratar, det kommer något enstaka ibland. Jag blir så villrådig på om det är bra eller dåligt. Det känns som om anknytningen är super stark och han vill inte veta av några andra föräldrar än oss men samtidigt är jag rädd för att han kanske inte vågar fråga av någon orsak.

Det är så super svårt att veta om man gör rätt eller fel, säger rätt eller fel saker.