Var morgon har jag trotsat den där vågen. Inte för att jag tror något mirakel skulle ha hänt. Nej utan för att få den där sparken i baken när jag ser den fruktade vikten. Liksom ett sätt att motivera mig till att gå med barnvagnen fast att jag inte tycker det är så kul – i motionssammanhang. En dag visade den på -1kg, nästa dag var jag tillbaka på +/-0 och i dag visar den på -2kg. Jag hoppas den tänker hålla sig här. Det vore skönt att ha klarat av dessa två i alla fall. Dessutom skulle jag ju vara på rätt håll. Jag har varit ”lite” flitig tycker jag. Har druckit massor med vatten, varit ofta på toaletten :-), ätit mera frukt och grönsaker, dragit ner på portionerna, inte ätit godis, inte ätit kakor och jag har gått mellan 7 000 – 15 000 steg dagligen.

I dag är jag lite orolig för stegen. Det är grått. Det är mörkt. Det är regnigt. Det är blåsigt. Faktum är att jag inte tänker ta ut någon barnvagn i dag, om det inte blir bättre väder vill säga. Måste hitta min motivation att ta på regn ställ i kväll och gå en runda efter att maken kommit hem.

I somras gjorde vi storebrors sista uppföljningsrapport. När allt var färdigt hade vi gjort den i två exemplar. Det ena exemplaret sände vi till adoption organisationen här i Sverige, som i sin tur sände den till ”centralorganisationen” i landet och den andre sände vi direkt till barnhemmet och ”vår” kontakt. Vill ju att grabben skall bli ihågkommen den dagen han beslutar sig för att åka tillbaka. Nu håller vi minnet färskt på dem med hjälp av bilder, rapporter och egna mail. Några dagar efter att vi med post sände rapporten mailade jag vår kontakt och frågade om de fått brevet, men det kom inget svar därifrån.

I dag kom det dock, några veckor senare än jag trodde det skulle komma. Jag läser att de är glada för att få rapporten och få se bilderna på killen som en gång i tiden var ”deras”, samt att de önskar få höra ifrån oss fler gånger i framtiden.