I dag fick jag då iväg korten. Jag var nere i centrum och ICA för att handla frimärken. När jag stod utanför affären och sidan om brevlådan o frimärksslickade, började jag funderade på varför de inte kommit i väg tidigare. De har ju legat färdigskrivna här hemma en vecka, bara för att de skulle komma i väg. Anledningen är att jag delegerat ut kontakten med de viktiga personerna till maken. Jag ansåg att det var han som borde ta kontakt då det är han som har kontakten.

Den senaste tiden har det kommit så många barnbesked från Landet där grabben är adopterad ifrån, många flera än vi är vana vid.  Det är så fantastiskt. Jag är säker på att man i landet har rört om i grytan något så fruktansvärt mycket, till det bättre, att det nu händer så otroligt mycket positivt. Jag är helt överväldigad av allt detta. Dessutom har många av mina ”a-vänner” blivit kontaktade angående biologiska syskon till deras redan adopterade barn och det är så fantastiskt att man har koll på vart barnen tar vägen och att man anser att de familjerna först skall bli kontaktade. Vilken glädje för barnen/syskonen och föräldrar.

Åt andra sidan undrar jag om man som adoptiv förälder egentligen riktigt ärligt kan ta ställning tillom man verkligen vill ha ett barn till, när man blir kontaktad så här. Om familjen klarar av ett barn till. O hur sjutton säger man NEJ till ett barn som dessutom är syster/bror till sin älskade unge??

Vad händer om man själv vill men socialen har bestämt sig för att sätta käppar i hjulet??

Nu på morgonen har jag sorterat och vikt underkläderna som vi tvättade i går. Det är minsann inte längre lätt att skilja grabbens strumpor från mina. Det är inte så att jag har barnmotiv på mina strumpor, utan jag menar hans enfärgade strumpor kunde nästan lika gärna vara mina. Han börjar också bli en stor kille.

I går reste sig Liten mot en låg pall som vi har i badrummet. Liten börjar bli större. Utvecklingen går i ett rasande tempo. På något vis vill man stoppa det hela.

I badrummet har vi en låg pall, kanske en 15 – 20 cm hög som det finns förvaring i. På andra sidan denna pall (köpt på Ikea en gång i tiden) fans en påse med toalettpappersrullar som lockade Liten. Liten tog upp en armen, blev förbannad och kom på att andra armen också skulle upp, o så hivade Liten upp överkroppen med hjälp av på skjutning av benen. Det var roligt att se.

Nu är det dags att sänka ribbotten o madrassen i spjälsängen. Det är inte längre en bebis vi har sovande i sovrummet.

Hela helgen men framför allt i dag har jag en rejäl molande värk runt rygg, mage och höfter. En klassiskt endometrios symtom, det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga, sitta, stå eller gå. Jag brukar inte ha det mellan ägglossning och mens.

I dag har vi frågat de viktiga personerna till det som blev bokat, läs vidare på inlägget Beslut. Det behövdes ingen betänketid, utan det blev stor glädje. Korten blev inte postade så det blir i morgon, sista sekunden liksom.

Ja så kan man sammanfatta veckan som gått. Var enda dag har det snöat hos oss, små snöflingor och stora snöflingor, de små har dominerat förståss, så är det här hos oss.

Det snöade så mycket i slutet av veckan att jag inte trodde vi skulle komma ut på vår shopping tur men det gick. De stora vägarna var jätte fina att köra på.

I morse kom då det totalt oväntade, eller egentligen inte, det regnade och blev +6 grader. Allt smälte bort. Det är blött och blaskigt där ute. Inget roligt alls. O vi som köpte pulka till Liten förra helgen. Det kunde väll ha legat ett tag till.

Ibland får jag så dåligt samvete och undrar vad jag kan göra åt det. Det har varit ägglossning i veckan och PMS känslorna har visat sig. I dag fullkomligt exploderade jag åt maken och i mitt stilla sinne undrar jag hur länge till han skall orka med mig.

Liten skulle få gröt innan förmiddagssömnen och maken skulle tvunget montera lamellgardiner mitt framför nosen på Liten. Detta monterande gjorde att Liten blev totalt ointresserad utav sin mat och vände huvudet från mig för att kolla in pappa. Trotts min önskan om att maken skulle vänta med monteringen tills jag get Liten gröten, så fortsatte maken med sitt. Till slut blev det bara för mycket och  jag sköt Litens gröt tallrik åt sidan

–        Bra då kan du ta det här också, sa jag till honom och gick in i duschen.

Det kom ju en del andra gliringar ur munnen på mig innan jag han komma in på toa, som jag senare fick äta upp. Konversationen med grabben löd så här ungefär när jag kom ur duschen:

-         Mamma är du arg på pappa?

-         Ja, jag är arg på pappa.

-         Är du arg på mig också?

-         Nej, jag är inte arg på dig. Det kan låta så eftersom jag är besviken i rösten, på pappa, men jag är inte arg på dig.

-         Men du sa ju att, ni tror ni kan göra……..

-         Ja jo, det sa jag väl men det var inte meningen att dra in dig i det, det är mellan mamma och pappa.

Jag har under en längre tid funderat på om jag skall börja med p-piller för att må bättre och eventuellt slippa allt som bottnar ur det här med de kvinnliga hormonerna. Fast samtidigt undrar jag vad det i sin tur gör med min kropp. Jag har ju ätit så mycket hormonpreparat under våra ”barnlösa” år, tycker att det räcker med gifter i kroppen. Åt andra sidan vill jag må bra, jag vill ge min familj en trygg, stabil, go och glad mamma. De är värda det. Det är jag också. Jag vill må bra. Jag vill inte flyga i luften när det inte passar. Det är så svårt att veta om det rör sig om dålig attityd från mig eller om det är PMS relaterat. Jag har dessutom lite problem med att lita på läkarna. De förespråkar hällre gifter för att ta bort symtomen än hälsopreparat för att bota det sjuka. Nä jag är inte mycket för läkarvetenskapen.

Jag har ju haft några turer ner till apoteket som ligger granne med hälsokosten, men var gång jag varit nere har jag glömt att uppdatera mig på rådet jag fick från Pipe Line. Frågan är om energi tillskott skulle ta bort en del utav PMSet, kanske skulle bli två flugor i en smäll. Få se om jag tar mig i väg i morgon.