Jo vädret blev ju fint i gårkväll och jag hittade massor med energi och motivation för att ta på mig träningskläder och bege mig ut. Jag gick min vanliga runda som jag vet ger mig mina 5 000 steg men tycket att jag ville ha flera eftersom jag endast varit hemma under dagen. Jag fortsatte gå men ökade tempot en del och det märktes. När jag gått ytterligare 3 000 steg kändes det ordentligt i hela kroppen och duschen var ett måste och väldigt skönt. 

I dag har liten och jag varit ute och trampat så nu ligger jag redan på mina 6 000 steg och får minst 1 000 till när jag hämtar grabben på dagis. Härligt med fint väder.

Var morgon har jag trotsat den där vågen. Inte för att jag tror något mirakel skulle ha hänt. Nej utan för att få den där sparken i baken när jag ser den fruktade vikten. Liksom ett sätt att motivera mig till att gå med barnvagnen fast att jag inte tycker det är så kul – i motionssammanhang. En dag visade den på -1kg, nästa dag var jag tillbaka på +/-0 och i dag visar den på -2kg. Jag hoppas den tänker hålla sig här. Det vore skönt att ha klarat av dessa två i alla fall. Dessutom skulle jag ju vara på rätt håll. Jag har varit ”lite” flitig tycker jag. Har druckit massor med vatten, varit ofta på toaletten :-), ätit mera frukt och grönsaker, dragit ner på portionerna, inte ätit godis, inte ätit kakor och jag har gått mellan 7 000 – 15 000 steg dagligen.

I dag är jag lite orolig för stegen. Det är grått. Det är mörkt. Det är regnigt. Det är blåsigt. Faktum är att jag inte tänker ta ut någon barnvagn i dag, om det inte blir bättre väder vill säga. Måste hitta min motivation att ta på regn ställ i kväll och gå en runda efter att maken kommit hem.

I somras gjorde vi storebrors sista uppföljningsrapport. När allt var färdigt hade vi gjort den i två exemplar. Det ena exemplaret sände vi till adoption organisationen här i Sverige, som i sin tur sände den till ”centralorganisationen” i landet och den andre sände vi direkt till barnhemmet och ”vår” kontakt. Vill ju att grabben skall bli ihågkommen den dagen han beslutar sig för att åka tillbaka. Nu håller vi minnet färskt på dem med hjälp av bilder, rapporter och egna mail. Några dagar efter att vi med post sände rapporten mailade jag vår kontakt och frågade om de fått brevet, men det kom inget svar därifrån.

I dag kom det dock, några veckor senare än jag trodde det skulle komma. Jag läser att de är glada för att få rapporten och få se bilderna på killen som en gång i tiden var ”deras”, samt att de önskar få höra ifrån oss fler gånger i framtiden.

Jo så känns det. På lördag blir det av. Alltså vi skall till Noblessa och rita vårt framtida kök. Framför allt få ett pris. Jag är så himla spänd. Det skall bli så kul. Hoppas hoppas det blir av och att vi hittar något som blir super bra. Hoppas sen det blir lite pengar över till ett matrumsbord också. Eller det kanske är för mycket att hoppas på?

Jag längtar till lördag.

….tycker jag men det tycker inte Kina så här i OS tider.

Den flicka (Yang Peiyi) som sjöng så vackert, var inte tillräckligt vacker för att förmedla rätt bild vid OS invigningen. Det var en annan flicka (Lin Miaoke) som fick visa upp sig eftersom hon kunde förmedla den rätta bilden vid invigningen. Enligt dagens tidning METRO.

Det är skamlöst Kina. Jag tror att adoptionerna från Kina kommer att öka igen efter OS har avslutats. Kanske inte med en gång men om 5 år är vi tillbaka där vi var för några år sen.

Men det är vad jag tror.

I mars och april månad tog jag ut tillfällig föräldrapenning under samanlagt 5 dagar. Nu efter 5 månader kommer utbetalningen. Jag tror försäkringskassan kan lura en hur mycket som helst. Jag är nämligen super dålig på att hålla koll på dem och deras utbetalningar. 

Vilken tur jag inte är en ensamstående lågavlönad mamma.

I morse efter att Liten och jag lämnat storebror på dagis gick vi en runda, dels för att jag skulle få lite steg i min räknare och för att vi behövde proviantera lite frukt och grönsaker. Det såg ganska grått ut på himmelen men oftast brukar det vara uppehåll tidig förmiddag för att lite senare bli regn, så jag chansade. Dit gick bra, men när vi steg ut från ICA kom dropparna. Regnskydd har jag ju klart till vagnen, men till mig själv är det lite dåligt med. Kommer ihåg att jag för någon dag sen stod i en butik, tror det var Lindex, vid kassan fanns billiga hopfällbara paraplyer. Jag funderade om jag skulle ha en sådan i skötväska, om i fall att det skulle börja regna så jag har något skydd, dessutom matchade de barnvagnen så bra.

Men snål som jag är så köpte jag ingen och nu fick jag betala det blöta priset för det.

Jag kan inte släppa ett samtal jag hade med min ena svågers son. Svågrar är något jag har många utav. Det var på kalaset för en annan svåger vi satt och pratade, han och jag. Jag frågade honom vad han nu skulle göra efter skolan, han har precis slutat nian. Frågan var ju om han skulle fortsätta läsa på gymnasiet eller om han skulle jobba någon stans.

Nja! Han skruvade sig lite i stolen och sa att han inte kunde komma in på gymnasiet då han inte hade betyg i kärnämnena, Sv – Ma – Eng. Det var ju tyvärr det jag misstänkte skulle bli svaret ifrån honom.

Men det som gjorde mig så ledsen var att han sa:

-         För något år sen struntade jag totalt i skolan och förra året när lärarna skulle lära mig, så fattade jag ingenting.

Att han för något år sen struntade i skolan kan jag mycket väl förstå. Att vara i tonåren och ha det struligt hemma, slutar oftast i katastrof för barnen. Det har aldrig varit lugnt och harmoniskt hemma hos dem och just under den tiden då han syftar på var hans pappa otrogen och hans mamma blev (förståligt) deprimerad. Ingen fanns till hands för honom och hans bror. Under senare år har det varit struligt med att pappan inte kunde bestämma sig med vem han skulle vara. Nu har han då bestämt sig och mamman har flyttat ut och den nya flyttat in med sina barn.

Tanken är ju att han nu skall gå en specialskola där han kan läsa upp sina betyg. Fast jag undrar hur han skall kunna detta. Han har en ny familj som har flyttat in i hans hem och inte nog med det, han måste dela rum med en av hennes barn.

Jag begriper inget, kunde inte pappa någon gång tänkt på sina barn istället för på sig själv? Jag blir så arg. Varför har dessa egoistiska föräldrar så lätt att få barn? Det är för mig så fruktansvärt orättvist. Jag kan inte hjälpa det.

Hoppas jag själv kan lära mig något utav deras, i mina ögon, dåliga föräldraskap.